Lär känna mig bättre # 2 - 2024

 Mitt bästa minne så här lång i år.

Det är lite svårt att svara på det såhär tidigt på året, så jag kör helt kallt med 👉

Mitt bästa minne det senaste året. 

Och det är helt klart Valters och Noomis Vinterbröllop uppe i Korpilombolo. Som ligger i Norrland, Sverige, vill ni veta mer om just Korpis, så klicka på länken. 

Vi körde upp till Kardis på fredag, startade på eftermiddagen, och efter några laddningspauser och matpauser var vi framme sent på kvällen. Vi sov hos en stick/garn/blogg vän som med åren blivit en kär vän. 

På Lördagen var själv bröllopet. 

En otroligt fin Kyrka har dom i Korpilombolo. Den står sig fint i vinterskrud.

Och kallt var det den dagen. Men som en av de som var framme vid mikrofonen och pratade sa, ska två bönder gifta sig så är det mitt i smällkalla vinter, för när skulle de annars ha tid. 

Vill ni se brudbuketten närmare, som Noomi själv plockat och torkat, ska ni kolla in Amanda Rahkola på Instagram 👉https://www.instagram.com/amandarahkolafoto

Lite allmän kuriosa från den resan. 

Valter fick en häst som gåva, för hålls frun i huset nöjd, och kan pyssla på med hästen så får mannen jobba hur mycket han vill. 

1 mil i Sverige känns mycket längre än 10 milometer i Finland. Speciellt på ödsliga, mörka vintervägar. 

Valterz sjöng på bröllopsfesten (en grupp av Valters släktingar). 

Lär känna mig bättre #1 - 2024

 Min favorit stund på dagen. 

Det är enkelt att svara på när min favoritstund på dagen är. 

Det är på morgonen när ingen annan är vaken och jag tassar upp och tyst gör frukost åt mig själv och äter i lugn och ro, och sedan stickar tills klockan blir så mycket så man kan börja föra oväsen för att resten av familjen ska vakna. 

På sommaren försöker jag tassa ut på terrassen. 

Herren Harvar

Och andra tankar man kan få en söndagkväll tankarna virsar på hit och dit och man har svårt att få tag i en enda tanke för ett ens lite nysta upp någon härva i hjärnkontoret. 

Har fått 3 kramar i dag, av kvinnor jag egentligen inte ens känner. Har visserligen fått 25 kramar minst av sonen sen jag hämta hem honom, men de e inte riktigt den där samma typen av kramar som man får när man står och tokbölar, för att livet är så underbart när man känner att man snart kan lita på att livet inte sviker en igen. 

På samma gång som jag gläds över att jag äntligen har fast mark under fötterna igen, så kan jag ju inte undra varför just jag var den som måste gå igenom allt som jag gått igenom i mitt liv. Nå nån mening var det med det också, men det är över nu. Inget skit ska någonsin växa upp i mitt liv igen. Fick det bekräftat under förbönen i dag i Ebeneser. Dels så ska känslan av fångenskap brytas. Och det gör den redan, sakta men säkert. Helt kommer den väl att släppa först när jag flyttat. En frihetens mantel. Det gäller bara att våga vara fri då också.

Hon var så fin den äldre tanten som krama om mig och sa att Herre harvar. 

Och som dotter till en månskensbonde så känns det bra att veta att han kommit så pass långt med vårbruket så han harvar redan. Det betyder ju att det snart är dags att så, beror ju förstås lite på hur pass lerigt det är på åkern, eller om där finns mycket ogräsrötter, eller om man måste gå och plocka en massa stenar också samtidigt som man harvar. Men de e ju på väg åt rätt håll då i alla fall. 

Det jag egentligen skulle komma till var att jag saknar den där kvinnliga gemenskapen som vi hade när jag bodde i Oravais och var med i planeringsgruppen för kvinnofrukost. Och en väninna som jag egentligen lärde känna tack vare min son som inte kunde sitta still och som presenterade sig som Dennis fågelbajs, hon prata om nå kvinnofrukost, men jag har ännu inte hört mer om den saken. Kanske borde fråga. . . 

Behöver känna mig delaktig i något annat än bara mig själv och de mina. Jag har ju skolan visserligen och mina företagsdrömmar, men de är ju inte själen. Känner dock att jag går lite på högvarv nu. Känner att en pausknapp sku sitta fint just nu. Inte vet jag riktigt på vilken del av livet jag sku vila trycka på paus åt. Men det är onekligen lite mycket nu och då är det mesta inne i skallen på mig. 

  

Dagboksinlägg #1

(Här på denna blogg så kommer det från och med nu även att finnas Dagboks inlägg. Minnen som jag vill spara men som jag inte kommer att länka ut. )

I går firade vi min fars 62-åriga födelsedag. 

Mina Fastrar var med. 

Och mitt första kusinbarn från pappas sida. Alina ska hon heta om jag inte minns fel. 

Alla mina 4 barn var med. 

Bella vovven var med. 

Dennis vandrade tappert till Utkikstornet vid Storbötet. 

Utsikten från tornet. 

Dit ända upp var vi, till och med Dennis var med upp. 

Faster Anna-Lisa

Faster Karin. 

Guldgruvan vid Storbötet. 

Info om Guldminan/Guldgruvan. 

På väg till bilen så ville Dennis nog sitta på morfars axlar. 

Mamma Bojan, Pappa Jarl och så Dennis. 

Min lillasyster Nina som leker paparazi

Emilia och Belinda.